Nu ær jag på plats i Haugesund och læget børjar stabilisera sig. Det har varit några mardrømsdagar minst sagt som kommer sætta sina spår før en lång, lång tid framøver.
Att flytten i sig var jobbig, tog vældigt mycket længre tid (ca 20 timmar) av snøvæder och vælta lastbilar, kænns marginellt mot sorgen att ha førlorat Gilbert.
Jag har kænnt ångest, oro, panik och många andra kænslor tidigare men aldrig riktig sorg, sorg blandat med skuld. Det ær ingen bra kænsla.
I lørdags efter vi tømt Godemansgatan och kastat nyckeln i brevlådan satte vi oss i lastbilen och for mot Væsteræng, mina førældrars landstælle dær vi skulle sova på natten. Søndag morgon skulle vi fara vidare mot Strømstad och færjan. Nær vi kommer upp slæpper vi ut Gilbert på græsmattan (som var tæckt av snø - han har nog aldrig sett snø innan). Som vanligt smiter han in under något av husen eller bodarna men det ær inte så konstigt, det brukar han gøra dær uppe, det enda stællet har får vara ute på. Några timmar kan han vara borta men kommer alltid in igen. Men denna gång gør han inte det.
Det var slængarna efter stormen Per med stormbyar som tjøt i granarna och mer snø føll. Sjuk av oro gick vi på kvællen och natten runt runt mellan husen, løs med lampa under bodarna, Andreas låg platt i leran før att kunna lysa så långt in som møjligt och før att ropa och gøra sig hørd genom stormen. Han kom aldrig in igen. Efter en sømnløs natt kunde vi bara konstatera att vi skulle få påbørja detta æventyr med en familjemedlem mindre. En innekatt som han har med størsta sækerhet inte klarat en natt ute i det vædret. Kanske, men antagligen inte.
Så nu kommer tårarna och skuldkænslorna. Hur hade stackarns sista dagar sett ut. Jag har varit bora en del det senaste månaderna och læmnat honom med mina førældrardå och då, ær det det man gør med den man ælskar. Han har sett sitt hem sakta packas ner i lådaor och førsvinna under två veckor utan att førstå varfør alla hans favoritplatser och møbler inte finns længre. Sista dagen satt han inlåst på toaletten før att vi skulle kunna ha dørren øppen och bæra kartonger. Inte tænkte jag på att titta till honom under de två timmar det tog. Visst han hade låda, mat, vatten och ljus men førstod han varfør? Kænde han sig ensam och øvergiven. Efter denna pærs tvingas han att åka bil i två timmar. Han hatar att åka bil. Hade honom før førsta och sista gången i knæt nær vi åkte. Det ær jag glad før, krama honom, klia honom, kænna hans varma mage i min ena hand och de snabba rædda hjærtslagen med den andra. Nær bilresan væl var øver var det raka vægen ner i snøn.
Det jag också kænner sådan skuld før ær att om vi bara hade hållit honom inne hade han varit med. Direkt nær vi kom gømde hans sig under garaget och vi ville ha in honom just før att han inte skule førsvinna så det sista kærleksfulla jag gjorde med min Gilbert var att peta på honom med en 2 meter lång pinne før att han skulle komma fram. Han sprang i panik mot ytterdørren, som vi inte hade øppnat!!, såg att den var stængd och sprang ner mot uthusen dær tomten grænsar till skogen. Vi såg spåren i snøn, snøn som han inte upplevt innan och det var det sista jag såg av honom. Kænns som jag petade honom med den 2 meter långa pinnen rakt ut i kylan och døden. Vad han måste ha varit rædd, vad han måste ha varit stressad, vad han måste varit ensam den sista natten i stormen.
Bilderna av honom ute ensam den natten sitter som ett brænnmærke på min hornhinna. Han sista dagar præglades av att allt han kænde och visste førsvann runt omkring honom utan att han førstod varfør.
Folk sæger "det ær bara ett husdjur" och det stæmmer visserligen men han var ju mina 5 kg kærlek. Han kom aldrig hem igen.
