2:a barnet

Jo, det är så. Andra barnet är lika älskat, lika efterlängtat och en lika självklar del av familjen. Men livet, tillvaron och universum rör sig inte bara runt andra barnet. Det är både bra och dårligt, man vill ju inte att han skall känna att vi inte var lika intreserade av honom som första barnet men å andra sidan slipper ju han många nojor och får mycket mer avslappnade föräldrar.

Vad jag vill säga är ju att det inte varit så många "milstolpe-skryt-sevadfantastiskhanär" inlägg som med Ella men då kommer det nu då:


Edvard 11 månader

Han går med gåvagn och har precis listat ut hur han skall kunna vända när Brio vagnen når vardagsrummets slut. Det gör honom väldigt glad och stolt.
Han somnar enkelt utan ceremonier  kl 19 men vaknar som en solstråle kl 5.
Äta sjalv är spännande men då går det inte så mycket i munnen, mest på golvet. Alltid hungrig och vill äta allt som vi äter, väldigt nyfikenpå mat! Han står nära, nära med tungan ute tills någon stoppar in det den äter på just då. Just nu är macka med prim det absolut bästa.

Han är en ja-sägare och säger egentligen bara jajajaja med mamamama som mellanspel. Han är en glad skit som trivs bra med att sitta och greja med sina egna agendor och behöver inte konstant underhållning eller stimuli. Har större och större krav på upplevelser utanför vardagsrummet och sitter som ett vinkeljärn runt vagnen för att se framöver när vagnen egentligen bara bjuder på mamma som utsikt.

Mamma är ju bra för han ammar fortfarande litegrann men i övrigt är det storasyrran och pappa som får fram de största skratten. Att syrran kör vagnen och skojar och gör roliga miner när vi hämtat från dagis och går hemåt är bara TOPP. Att få rulla in under pappas arm efter att ha fått försett sig av mammas frukost är också en stor, stor lycka.

Edvard är vår fantastiska, underbara son, som bara klär sig i arvegods, som är lika fantastisk som olik sin underbara syster, som snart har 4 tänder, som är den enda i familjen som räknas som lång och smal, som antagligen kommer lösa gåtan med meningen med livet.

Och vacker är han såklart.

 

 

Vardagslyx

Den internationella matfestivalen (?) är i stan. Så här lycklig är min man efter han har skrapat sin frus plånbok fri från kontanter och spenderat det på ost, korv och oliver... (med min välsignelse...)

Sovnacke

Det är ingen hemlighet att vår dotter aldrig sov som bebis och att vi inte var obekanta med mornar som startade runt kl 5 i många år. Nu har vår son som tidigare sovit så gott startat i samma mönster. Skit kan du säga.

Efter två dagar hemma med begge barnen (Ella har varit febrig) stupade jag dock isäng kl 22 i går. Som ett överraskande resultat låg jag vaken kl 5, före barnen, och undrade vad som hände. 7 timmars oavbruten sömn är en lyxus så jag bär min stela sömnnacke med glädje :)

Andreas och Minime

 

Jag klädde den lille, den store klädde sig själv, så det blir inga medvetet matchande overaller i sommer.

Feber

På taket jobbar snickare med sådanadär trista grejer som kostar pengar men måste göras, vid köksbänken sitter febrig unge, mitt emot sitter mamma med lite lite feber som påbörjar 7:e veckan, uppe sover sonen som numer vaknar kl 05:00.

Men ändå känns läget helt ok, märkligt...

17 mai 2013 - regn

Sol, sol och mera sol

Nu gømmer sig hela familjen inne i skuggan och pustar ut. I två dagar nu har vi haft sommar med 25 grader varmt (nesten 30 uppe i sov rummen...) och strålande sol.

Vår dotter inledde badsesongen i 12 gradigt vatten idag - bara en 4-åring...

Å ja, jag har klippt av mig håret :)

Frisk och kry

Minsanne mig var det inte ett sardeles elakt virus andå. Ett som ger sig på immunførsvaret och djavlas. Men nu har den aktiva fasen gett med sig och febern borta. Nu vantar vi några veckor så tas det nya prover som visar om det er några inre organer som tatt stryk.
Førutom att jag er sliten och ur form efter 4 veckors feber så mår jag fint och før varje dag kommer krafterna tillbaka, mig slipper ni inte undan på ett tag till!

Så snart skall det både bloggas och ringas och allt som jag inte orkat på ett tag. Vi høres.

Att se döden i vitögat... och mota bort honom i dörren.

Ja här blev det väldigt tyst ett par veckor, det blev helt tyst runt hela familjen faktiskt. Efter tre veckor med feber ser den fortfarande inte ut att ge sig. Jag har tagit tester, röntgats och tagit fler tester och ännu vet vi inte varför en annars frisk tvåbarnsmor i 30-åren inte kan bli feberfri.

Vi har dödlig blodcancer i familjen men det har testerna inte gett några indikationer på så läget är ju i alla fall mentalt så väldigt mycket bättre än det var för några dagar sedan. Tror inte jag skall prova att berätta hur det känns för en dramatisk hypokondriker med ett spädbarn och en fyraåring att inte veta om man skall leva eller dö om ett år. 

Så förlåt alla som startat nya jobb, fyllt år och annat roligt, gratulationer och telefonsamtal har varit tämligen långt borta här ett tag. Men hualigen, det värsta kan vi nu räkna bort så vi väntar ett par dagar till och har febern inte gett med sig blir det en nya runda på laboratoriet gissar jag. Så håll tummarna!