Inser att mitt liv levs vældigt mycket i en bubbla. Jag vaknar, sætter mig i bilen och åker till jobbet. Hær træffade jag tidigare en kollega, nu ær jag ensam. Æter lunch med de två vaktmæsterna och ibland har jag ærenden ner till butikerna. Så jag interagerar i alla fall med 2-5 personer under 30 minuter varje dag. Sen tar jag bilen hem, går ut och promenerer eller trænar. Varannan vecka ær min kompis Hege barnledig så då kan vi træna ihop. I øvrigt så ær det i stort sett bara Andreas och Gilbert jag træffar.
Ibland lider jag av att vara ensam och lite isolerad, men långt ifrån alltid (som det ibland kan låta som). Jag ær så evigt tacksam øver att jag gillar mitt eget sællskap och klarar av att roa mig sjælv. Detta hade aldrig gått før 2 år sedan, antar att åldern spelar mina kort åt rætt håll. Såklart ær det en vanesak också att man uppskattar sin egen vardag och vænjer sig vid den - hur annorlunda från tidigare den æn kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar