Den där jäkla ammingen

Första månaden slet vi verkligen med att få ammingen igång. Ella ville inte riktigt äta och det gjorde mest ont. Men sedan fick vi det till och allt har gått jättebra. Så precis när jag börjat njuta av det så strular det igen. Hon har alltid ätit ett bröst per måltid och har jag behövt lite till frysen var det bara att pumpa mellan måltiderna så gick det bra och fanns gott om det.
Men förra helgen så kändes det som det bara tog slut. Hon äter från båda varje gång och ändå känns hon inte riktigt nöjd, att pumpa ger bara några milliliter per dag.

Två kvällar har vi gett ersättning för att hon skall sova gott. Även om det gått bra så är jag så rädd att ammingen skall ta slut och att vi skall bli flaskberoende med allt vad det innebär av sterilisering, planering och allmänt meck. Jag tror absolut att hon blir ett friskt och förnöjt barn även på ersättning men shit det är ju så bekvämt att alltid ha maten med sig, att inte behöva hålla på med varm och kallt vatten och pulver. Mest är jag rädd att vi skall mista den bekväma frihet det innebär att kunna mata när som helst, var som helst och att vi skall bli mer bundna till hemmets fyra väggar. Klart att jag känner mig lite misslyckad också och det är tungt.

Har ju hört om ökedagar och bara man fortsätter amma så mycket man kan så "rinner det till" igen. Men att det skall ta en hel vecka har jag aldrig läst om så risken finns att jag helt enkelt börjar sina. Usch just nu behöver jag all uppmuntran jag kan få...