Vi har ett litet bekymmer. Ella är inte längre att bara amma och lägga till sängs. Säg den lycka som varar för evigt. De senaste två nätterna har det tagit över en timma med skrik och gråt utan lycka. Flickstackarn gråter sig till sömns och det känns inge bra. Andreas blir frustrerad när han inte kan lugna henne och jag blir lika frustrerad när bara jag kan.
Det är väl inte så konstigt egentligen då vi är tillsmmans hela dagarna och jag=mat och trygghet. Hur har ni gjort med era små när pappa skall vara mer delaktig i nattningen? Hon är trygg och glad när han badar och fixar på dagar och kvällar men när det är sängdax är det stopp.
Jag undrar om det hjälper om han ligger med oss i vår säng när jag ammar inför natten och att han sedan är den som flyttar över henne till egen säng. Värt ett försök i alla fall, vi provar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Alfons hade en period när han var precis likadan. Han skrek och grät och for som en mask i famnen och lägga ner han var inte att tänka på.
Jag bestämmde mig bara för att jag skulle vinna och höll han i famnen och vägra låta mig bli upprörd. Efter ca 1 vecka vände det.
Nattningen har varit min till stor del eftersom martin jobbat borta och så, men när han skulle börja natta Alfons var han ledsen bra många kvällar men skam den som ger sig och nu somnar han lika bra av pappa som av mamma:-)
Det är bara att bita ihop och tänka att dom får vara ledsen när det är ovant. Det vänder med lite träning.
Skicka en kommentar