onsdag 28 mars 2012

När hypotesen kommer allt før nära.

I helgen var jag och mammorna från BiMgänget på hyttetur til Ombo ute i en av fjordarna här i regionen. En snäll svärmor lånade ut sin hytta till oss och vi fyllde bilen med mat, spel och vin och hivade glatt ut bilstolar och vinkade ”ha de” til fäder og barn før en husmorssemester i 36 timmar. Solen sken och vi åt ute, solade och gick tur i skog och mark. Hrm ja, några tog en joggingtur och några fick rätt och slätt hänga längst bak med gravvon, otroligt skønt var det i alla fall. Massa goda samtal, frisyrtester och internkurs i smokey eyes make-up fyllde på vartenda førråd av värme, vänskap och glädje. 

I den här gruppen pratar vi om allt och inte bara det som är behagligt utan det är väldigt okej att komma med sina nojor, frågor och bekymmer. Det blir inte bortviftat, det kommer inte vidare och ingen skall känna sig dum som frågade. Men det øppnar ju såklart før en viss grad av morbiditet då vi alla har tankar som inte alltid är realistiska eller trovärdiga, speciellt när det kommer till våra barn och oron før dem. I bilen på vägen hem hamnar vi i diskussionen olyckor, vad sker om jag dør, om båda vi føräldrar dør, skall man åka olika plan på semestern osv. Vi konkluderar med att man gott kan flyga ihop, det är ju turen till flygplatsen i bil som egentligen är farlig. Vi har också lovat att ta vara på varandras barn så de aldrig hamnar i händerna på barnevernet om våra familier inte skulle klara/ønska att ta på sig uppgiften med att fostra dem och älska dem som likvärdiga med sina egna barn.  

Med det liggandes som en skøn varm filt runt kroppen sitter vi alla i bilen och hoppas hinna hem innan barnen lägger sig så søndagen inte går utan en kram och en klibbig puss från dem som betyder mest. Irritationen kommer snart när vi hamnar i en bilkø som står stilla och vi får vända och køra en timmes omväg. Men när vi inser att olyckan med en far och två søner slutat med att en mor førlorat sin man, har ett barn i helikopterambulans på väg till Bergen och ett annat på sjukhuset i Haugesund blir det stilla i bilen. Sena eller inte sena, vi kommer komma hem ikväll. Vi hinner kanske inte få den där kramen men vi får en imorgon, och dagen efter det, och mest troligt ännu en dagen efter det.  

I samma minut som vi skrattat åt våra tokiga tankar på ting som kan ske så sker det med en annan mor, på riktigt, mattan rycks undan, katastrofen inträffar. Så ta det där samtalet med dina nära och kära, våga uttrycka dina ”vad sker om…” tankar. Med størsta sannolikhet kommer du bli gammal och grå och dina barn bli både rynkiga, gamla och føräldrar själva en dag. De allra allra flesta av oss dør inte i katastrofer men ibland kommer det bara alldeles før nära. I en liten stad som Haugesund är det ju också mest troligt att en barnfamilj i vår ålder är någon vi känner så oron var såklart där tills de släppte namnen på offren, och det var det. Andreas och jag kände dem inte men de var kollegor till en av oss i BiMgruppen. 

Inatt när Ella kom in till mig førsøkte jag inte en gång leda henne tillbaka till hennes säng. Drog henne nära, nära och kände hur mitt ännu ofødda barn knuffade lätt i ryggen på min førstfødda och kände hur det fanns gott om plats før oss alla under mitt täcke i mina armar.

6 kommentarer:

Helena sa...

<3 det var jag, tryckte fel...
kram H

Elin sa...

Ja att släkten inte skulle klara/önska att ta sig an era barn som våra egna det kan du glömma!!

Anonym sa...

Alla är inte så heldige som vi vettu.

Ina sa...

Sitter her med tårer i øynene nå, Sara. Du har satt ord på nøyaktig de tankene vi satt med i den bilen den kvelden. Jeg priste meg også lykkelig over at Selma var trygg hjemme hos farmor, og det gjorde ikke ingenting om hun ikke kom i seng før ti. Den klemmen jeg fikk av henne da jeg kom inn døren, det var virkelig verdens aller, aller beste klem.

Åbbe & Björne sa...

Det är så mycket vi tar før givet varje dag. Inte før att vi skall gå runt och vara rädda (som det tv-programmet vi såg på hytta) men ibland så får man se genom vardagsgnället och se den stora bilden - och då har vi det sabla bra!

Hanna sa...

De där tankarna kommer oftare och oftare tycker jag. Är livrädd för att någon ska hända familjen.

Stor kram till er!