Födelseberättelsen
Ja så kommer den här, födelseberättelsen.
Vår baby skulle födas med planerat snitt den 28 juni i vecka
29+3. Ganska sent har vi förstått så sista tiden gick mest ut på att hålla ihop
så att säga.
Dagen innan lämnade vi storasyster hos familjen Kickstat och
skrev sedan in oss på avdelningen innan vi for hem och skulle få en god natts
sömn innan det stora äventyret. Tror inte det behövs sägas att man inte sover
jättebra dagen innan man vet att man skall få ytterligare ett barn till
familjen men vi skulle då försöka. Jag kände mig lite orolig och nervös men
inte rädd eller stressad. Vi hade ju gjort dett förr – under betydligt mindre
planerade former. Jag hade ju en aning om vad jag gick till även om Ellas
födsel var ett par dagars dimma av oro, smärta och ångest innan det blev den
fina upplevelse det till slut blev.
Vid tretiden på natten vaknar jag med något som inte alls
känns som vanligt ont i ryggen och förstår snart att det är värkar och att
barnet har läst rätt i kalendern och vet att idag skall det ske. Blir
överlycklig, då vet jag att han/hon är klar att komma, att vi får ett par
timmar av alla de där stresshormonerna som en nyfödd behöver för att ”komma
igång” och att han/hon skall slippa slitas ur sin varma sköna tillvaro utan att
vara klar. Det tar bort lite av det stingande dårliga samvetet (som jag vet jag
inte skall ha) över att jag inte skall föda på vanligt sätt.
Kliver upp och välkomnar vågorna av mjuk smärta som masserar
svanken och kommer på mig själv att vagga som en urkvinna med armarna runt den
stora magen och blicken någonstans långt där borta på fjälltopparna man med
lite vilja kan ses från vardagsrumsfönstret. Känner mig helt lugn, det är 4
timmar till vårt planerade snitt så jag vet att vi har god tid och kan vänta
tills det är dags. Duschar och väntar, jag är så klar för detta.
Väcker Andreas lite tidigare än vi satt klockan, värkarna är
5 minuter isär och det kan kanske vara lurt att åka in. Tro mig den mannen
värderar sömn högt och gör sig ingen brådska men vi kommer iväg och är på
sjukhuset en halvtimma tidigt, 6:30.
De prövar å se hur öppen jag är men kommer efter några
försök inte åt ordentligt så det får vi aldrig veta, det jag dock vet är att
den undersökningen gör det helt klart för mig att valet av förlossningsmåte är
riktig.
Jag preppas för snittet och får sängen med mitt namn som
skall vara mitt hem i 4 dagar. Värkarna avtar av sig själva och vi rullas ner
till operation.
En operationssköterska vid namn Jan-Sigurd chefar runt och
fixar och donar. Han och alla andra är extremt informativa, detaljerade och
förklarar hela tiden i detalj vad de gör och vad som skall göras. Min kropp
skakar som en asfatsborr fast jag i huvudet känner mig mer spänd och
förväntansfull än orolig. Efter ryggsprutan sitter och värmen kryper upp från
tårna så slappnar hela jag av, tror jag drar några dåliga skämt (här får
Andreas fylla i) och sedan bär det av. Anestesilegen pratar med mig hela tiden
för att se hur jag mår, om jag är det minsta svimmel eller mår illa, det gör
jag inte, jag har svårt att andas ordentligt men det är visst vanligt. De
buffar runt på magen bakom skynket, informerar fortfarande hela tiden om vad
som sker och så hör vi det – ett omedelbart, ihållande och starkt skrik,
tårarna kommer, han är här nu, det är en pojke. Han viras in i ett tyg och
kommer direkt till mig och Andreas, vi luktar, tittar storögt och gråter.
Andreas och hans son försvinner med jordmor och jag sys
ihop. Här flyter tiden lite men så snart jag kommer till uppvaket kommer far
och son och jag får min baby in till mig mellan alla sladdar, pipande maskiner
och nålar. Som en total motvikt till sin systers födsel har jag glasklara
minnen av hela födseln, vi skrattar, ler och glädjs – det finns ingen spänd oro
eller förvirring, bara vi tre. Pojken tar girigt bröstet så snart han får
chansen och alla barriärer brister.
Sjukhuset är i semestermodus och jag är den ena av bara två
patienter på uppvaket så jag har en sjuksyster helt för mig själv, hon fixar
och donar och passar på. Det är så tyst, vi droppar av lite hela familjen,
Andreas på en stol rakt upp och ner.
Klockan blir tolv och Andreas får gå och äta lunch, sonen
hämtas upp till avdelningen så alla får en timmes paus. Andreas går till kantinan
och ringer våra mammor, sms till släkt och vänner får bli i löpet av dagen, nu
är det bara vi och allt är gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar