Att se döden i vitögat... och mota bort honom i dörren.

Ja här blev det väldigt tyst ett par veckor, det blev helt tyst runt hela familjen faktiskt. Efter tre veckor med feber ser den fortfarande inte ut att ge sig. Jag har tagit tester, röntgats och tagit fler tester och ännu vet vi inte varför en annars frisk tvåbarnsmor i 30-åren inte kan bli feberfri.

Vi har dödlig blodcancer i familjen men det har testerna inte gett några indikationer på så läget är ju i alla fall mentalt så väldigt mycket bättre än det var för några dagar sedan. Tror inte jag skall prova att berätta hur det känns för en dramatisk hypokondriker med ett spädbarn och en fyraåring att inte veta om man skall leva eller dö om ett år. 

Så förlåt alla som startat nya jobb, fyllt år och annat roligt, gratulationer och telefonsamtal har varit tämligen långt borta här ett tag. Men hualigen, det värsta kan vi nu räkna bort så vi väntar ett par dagar till och har febern inte gett med sig blir det en nya runda på laboratoriet gissar jag. Så håll tummarna!