Amming

Jag har skrivit om det förr men för en spädismamma är det en stor del av vardagen det där med amningen. Vi hade en rocky start och några nedgångar i stressiga perioder men annars har det gått jättebra och när jag sett mina mammakompisar sträva med mjölkstockning och inflammationer så inser jag att vi varit lyckligt lottade.
Om vi bortser från de självklara näringsfördelarna så har det varit en ovärdelig kontakt mellan mig och Ella och en fantastisk tröst för lillan när inget annat funkat, på natten, på resor och ibland av ingen eller 100 anledningar i allmänhet. Alltid närvarande, alltid laddade och klara så att säga.

Det känns som jag skulle kunnat fortsätta länge till men det är visst bara jag som känner det. Ella har större uppgifter i livet nu än att ligga hos mig och äta, hon är väl ingen bebis heller... Nu är vi nere i kvälls- och morgonamming och eventuellt en på dagen om vi är hemma och det är alldeles tyst och stilla. Inte ens de ammingarna ger nog speciellt mycket i vätska räknat utan är mer mys och nervarvning.

Får nog inse att denna perioden börjar ta slut men till skillnad från tidigare så känns det helt OK och helt naturligt. Hon väljer ju själv och 10-12 månader (hur länge vi nu fortsätter) får väl vara en bra start både på ett imunförsvar och en nära hud mot hud relation till min älskade dotter.

Apropå hud mot hud relationer så har vi hittat en ny arena för det, badkaret. Hade helt glömt att vi faktiskt har ett väl fungerande badkar här i huset så nu har Ella och jag tagit vårt första gemensamma bad, gissa om det var en höjdare!