Islagd gångbana med tunnt fint lager med snø. Vajert, det är alltid lite kul när man får vara først ute och sätta sina spår ute i snøn. Så med raska steg och stort glis satte jag av imorse på väg til bussen utan att veta vad som låg under den där snøn. När føtterna børjar glida nerøver i backen hinner jag i alla fall tänka "satan" innan jag bjuder grannarna på en riktig papphammarscen med armar i vädret, en stor handväska fladdrandes som ett segel i handen och vickandes och balanserandes ett par riktigt långa sekunder innan jag ger upp och graciøst lägger mig ner i snøn, puff.
Ni vet hur det är, det gør inte ont, allt har gått bra, bara pinsamhetens røda rosor bränner på kinderna när man raskt kommer på benen, borstar av snøn och hehe ojdå, häller snøn ur handväskan och raskt går vidare - i gräskanten...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vilken tur att det gick bra Alltid lite otäckt att halka när man är gravid.
Det gick i slowmotion så jag hann aldrig bli rädd før babyn faktiskt. Mest stoltheten som fick sig en knäck :)
Skicka en kommentar