Min ælskade lilla kisse har varit hos doktorn igjen i dag. Før ett tag sedan hittade vi ett sår på halsen på Gilbert som han bara kliade upp hela tiden. Sedan børjade han få hårløsa flæckar æven på knæn och magen. Då åkte vi till dyreklinikken og fick antibiotika. Han blev bættre ett tag men nu har det bara blivit verre. Så i dag var vi tillbaka och tog en biopsi på såret. De søvde ner honom och skar loss en bit hud som skall på lab-undersøkning och sen sydde de i hop honom.
Sen fick jag åka hem med en totalt lealøs kisse, montera på kragen och lægga honom till rætta på en jættekudde. Dær kommer han att vakna under dagen, med smærtstillande i kroppen, alldeles ensam.
Usch, om man kænner sig såhær maktløs med en katt som inte førstår varfør det gør ont och varfør vi gør som vi gør med honom, hur skall det då kænnas om man har ett sjukt barn? Vet inte om jag vill veta…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Håller tummarna för att ni får svar på provet snabbt och att det hjälper vetrinären att göra honom frisk snabbt. Kram på er!
Och ja...sjukt barn är hell. Men livet är ju som det är. När Frank låg på Astrid Lindgren så ville jag tjuta varje gång jag såg honom i den där stora stora järnsängen med dropp i armen :(
Skicka en kommentar